Helt plötsligt satt jag inte uppkrupen i hörnet på soffan och virkade längre. Jag hade förflyttat mig till ett mörkt och trångt område. Lamporna blinkade och människorna omkring mig jublade och rörde på sig allt mer entusiastiskt. Jag och mina vänner var inget undantag. Det var en helt vanlig lördagskväll med vännerna på stamhaket Bogrens. Som vanligt stod vi också större delen av kvällen på dansgolvet.
Den första tonen skvallrade om att det var vår favoritlåt som skulle spelas. Vi vidgade vår ring, i den mån det gick, och förberedde oss för vår egen-komponerade dans; HP-dansen. Det hela hade börjat som en parodi. Vi härmade helt enkelt några personers dansstilar; något överdrivet, till låten vi absolut inte klarade av. Men som med mycket annat man inte gillar; gör man det tillräckligt ofta, börjar man gilla det. Så nu var det alltså på G. Låten som vi förut inte klarade av, men som växt, och numera var en av våra stora favoriter; "sandstorm" med finnen Darude. Tiden för refrängen var inne, och vi hoppade nu upp och ner för att inleda vår dans. Lycklig, utan att bry sig om vad andra tyckte, skuttade vi runt där till vår koreografi.
Känslan av alla endorfiner som spred sig i kroppen, man brydde sig bara om sig själv i nuet...
Så var man tillbaka i soffan igen. Låten på radion var slut och medvetandet hade hittat tillbaka till verkligheten igen. Inget av det minnet återskapade existerar längre...Inte dansen, inte vännerna, inte utekvällarna och festandet... Tänk vad tonerna av en låt kan påminna en om gångna tider... och shit vad jag saknar det där emellanåt. Klubbarna, den höga musiken, dansandet, naturligtvis en del av de dåvarande vännerna, men mest av allt saknar jag den där känslan man hade i kroppen när man stod på dansgolvet och röjde loss... Kommer inte ens ihåg sist jag var ute på krogen och svingade mina lurviga längre...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar