Detta är ju lite intressant, då jag haft ett avbrott i bloggandet under Sverige-besöket. Idag ska man alltså skriva om ett avbrott.
Det känns som att jag är en person vars liv är fullt av avbrott. Jag har nog lite svårt att slutföra allt jag börjar med. De i min närhet håller nog fullt och hållet med om detta påstående. Bland annat så har jag ju en c-uppsats (ex-jobb) som väntar på att bli skrivet. Tyckte ju att jag skulle skriva om något helt annat än vad jag börjat med, 3 veckor innan redovisning i maj -11. Och eftersom det var mycket som hände i den perioden, var det också som så att ex-jobbet blev lidande. Jag har fortfarande ett avbrott, men ska ta tag i det nu igen, så jag förhoppningsvis kan redovisa det i maj detta år i stället.
Jag har också avbrott i andra grejor, exempelvis italienskakursen... Det är tänkt att jag ska skriva in mig igen, så att jag inte glömmer bort det lilla jag lyckats lära mig, men även där är tillfälligt-avbrottsskylten uppsatt. Likaså har jag en hel drös med böcker som är halvläsna, som bara väntar på att bli slutförda.
"Drömkroppen" väntar ju också på att få träda fram, men det är i alla fall ett pågående projekt, även om vågen inte vart så positiv på ett tag.
Detta år är i alla fall ett slutförandets år, så jag ska slänga bort den där tillfälligt-avbrottsskylten och slutföra mina påbörjade projekt. Kanske inte alla på en gång, men beta av dem, ett i taget. :)
Visar inlägg med etikett skrivpuff. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett skrivpuff. Visa alla inlägg
tisdag 31 januari 2012
torsdag 12 januari 2012
Något osynligt
Dagens uppmaning är att skriva om något osynligt...
En oförklarlig doft som slår emot mig. En doft av nyplockade rosor känns det som, och det är ingen doft som finns vanligtvis hemma hos mig. Doften har slagit emot mig vid några tillfällen, och en av gångerna var det när jag precis låst upp dörren till min sambos lägenhet, då vi fortfarande var särbos, och den doften fanns definitivt inte något som påminde om hemma hos honom. Så trots doften så var det ändå något osynligt där.
Något annat osynligt jag råkat ut för är att det känns som att någon "tar" på mig. Det känns precis som att någon lägger en hand på något ställe på kroppen, eller att någon håller om till exempel mina fötter. Vid dessa tillfällen blir det en enorm värme på precis det stället, nästan obehagligt varmt. Och det finns inget i närheten som skulle kunna orsaka denna plötsliga värmeökning...
En sista osynlig grej jag vart med om några gånger, är att det ibland känns som att jag går in i något, eller stöter emot något/något. Det är lite jobbigt, speciellt som man alltid är rätt medveten om vart man har sin kroppshydda när man är lite större, just för att inte gå in i saker eller personer. I vilket fall, har det hänt några gånger att jag backat in i något/någon och verkligen känt att det tar stopp där. När jag sedan vänt mig om, har det varken stått någon bakom mig, och det har vart minst en halvmeter till varuhyllan som stått bakom mig...
Lite spännande är det allt med allt detta osynliga runt omkring mig. Jag kanske skulle ta och försöka utveckla min medialitet så att jag kan få reda på vad det är för osynliga krafter jag har runt omkring mig.
Jag kan förstå om folk nu anser att det är flum det jag skriver om, och jag respekterar det också... men för mig är det verkligt.
Att ta ansvar
Gårdagens utmaning handlade om att skriva om att ta ansvar. Jag var dock alldeles för seg för att "ta mitt ansvar" och skriva om det. ;)
Från barnsben har jag fått itutat mig att man ska ta sitt ansvar, man ska dra sitt strå till stacken typ. Man tar själv ansvar för sig själv och sina handlingar. Sunda värderingar. Däremot var det inte lika självklart att man också ansvarar för att ta hand om sin kropp... på olika sätt. Det var inget som var högt uttalat hemma i alla fall.
Vad gäller att ta ansvar för mig själv, har jag gjort det sedan jag var barn som sagt. I min viktkamp har jag ständigt tagit ansvar. På varenda diet jag provat, har jag tagit ett ansvar för att följa alla råd och äta den mat som föreskrivs. Men händer det inte mycket på vågen, eller att jag egentligen inte är överdrivet förtjust i maten jag ska äta, blir det lätt att jag tröttnar och slutar ta mitt ansvar, och återgår till det jag är bekant med.
Jag tog ansvar för att boka in en hälsoundersökning för snart två år sedan, där jag fick reda på att jag har en underpresterande sköldkörtel, och jag tog även mitt ansvar att boka in läkartid för att få medicin mot detta. Sedan kan jag tycka att det borde legat på "någons" ansvar att det borde kommit fram för länge sedan, eftersom att jag ändå sökt hjälp för min vikt vid ett antal tillfällen...
I samma veva peakade min vikt dessutom, och jag bad då att få en remiss ivägskickad till Landskrona för en utredning om operation. Det gjordes, men väntetiden för en utredning var två år, så i maj i år (2012) skulle jag få en tid att träffa en specialist. Jag försökte under det kommande året att gå ner i vikt själv, men när det blev klart med den stora förändringen om flytt till Italien, hade jag och sambon också ett allvarligt snack om att man kanske skulle göra en till stor förändring, när man ändå var på G, så att säga, och göra operationen privat, vilket dessutom skulle förkorta tiden. Sagt och gjort, jag bokade in ett möte och blev beviljad operation 1½ månad efter att mötet varit. Det kan tyckas vara väldigt snabbt, att jag inte fått tillräckligt med information om vad det skulle innebära och så vidare. Men även här hade jag tagit mitt ansvar. Under 5 års tid hade jag läst allt i min väg, och även letat reda på amerikanska studier i ämnet. Så jag visste mycket väl vad jag gav mig in på. Visst, jag hade inte den där "inställningstiden" där jag mentalt kunde ställa in mig på vad det var jag givit mig in på. Men är jag efterklock och ser tillbaka så ångrar jag det inte. Jag tror att det faktum att jag under eget ansvar letat rätt på all information jag kunde, inte bara om en typ av operation, utan tre eller fyra olika, gjorde att jag besatt en stor kunskap om olika tänkbara scenarion.
Nu när jag vart sleevad i lite mer än ett halvår, är ansvaret på mig själv att gå ner i vikt större än någonsin. Visst så glider man en del på operationen under de första 12-18 månaderna, och det är inget fel med det, men det är när man gått ner så mycket man vill och ska, som det största ansvaret börjar. Det är då helt upp till mig att behålla den vikten och att inte gå upp till stora siffror på vågen igen. Visst kan man pendla några kilon upp eller ner, men det hör ju till livet. Statistiskt sett är det många som misslyckas med just denna biten efter en operation. Jag tänker inte bli en del av den statistiken, utan jag tänker klara att hålla mig på min önskevikt, när jag nått den vill säga. Och det, är helt och hållet mitt ansvar att se till att det blir så också!
Från barnsben har jag fått itutat mig att man ska ta sitt ansvar, man ska dra sitt strå till stacken typ. Man tar själv ansvar för sig själv och sina handlingar. Sunda värderingar. Däremot var det inte lika självklart att man också ansvarar för att ta hand om sin kropp... på olika sätt. Det var inget som var högt uttalat hemma i alla fall.
Vad gäller att ta ansvar för mig själv, har jag gjort det sedan jag var barn som sagt. I min viktkamp har jag ständigt tagit ansvar. På varenda diet jag provat, har jag tagit ett ansvar för att följa alla råd och äta den mat som föreskrivs. Men händer det inte mycket på vågen, eller att jag egentligen inte är överdrivet förtjust i maten jag ska äta, blir det lätt att jag tröttnar och slutar ta mitt ansvar, och återgår till det jag är bekant med.
Jag tog ansvar för att boka in en hälsoundersökning för snart två år sedan, där jag fick reda på att jag har en underpresterande sköldkörtel, och jag tog även mitt ansvar att boka in läkartid för att få medicin mot detta. Sedan kan jag tycka att det borde legat på "någons" ansvar att det borde kommit fram för länge sedan, eftersom att jag ändå sökt hjälp för min vikt vid ett antal tillfällen...
I samma veva peakade min vikt dessutom, och jag bad då att få en remiss ivägskickad till Landskrona för en utredning om operation. Det gjordes, men väntetiden för en utredning var två år, så i maj i år (2012) skulle jag få en tid att träffa en specialist. Jag försökte under det kommande året att gå ner i vikt själv, men när det blev klart med den stora förändringen om flytt till Italien, hade jag och sambon också ett allvarligt snack om att man kanske skulle göra en till stor förändring, när man ändå var på G, så att säga, och göra operationen privat, vilket dessutom skulle förkorta tiden. Sagt och gjort, jag bokade in ett möte och blev beviljad operation 1½ månad efter att mötet varit. Det kan tyckas vara väldigt snabbt, att jag inte fått tillräckligt med information om vad det skulle innebära och så vidare. Men även här hade jag tagit mitt ansvar. Under 5 års tid hade jag läst allt i min väg, och även letat reda på amerikanska studier i ämnet. Så jag visste mycket väl vad jag gav mig in på. Visst, jag hade inte den där "inställningstiden" där jag mentalt kunde ställa in mig på vad det var jag givit mig in på. Men är jag efterklock och ser tillbaka så ångrar jag det inte. Jag tror att det faktum att jag under eget ansvar letat rätt på all information jag kunde, inte bara om en typ av operation, utan tre eller fyra olika, gjorde att jag besatt en stor kunskap om olika tänkbara scenarion.
Nu när jag vart sleevad i lite mer än ett halvår, är ansvaret på mig själv att gå ner i vikt större än någonsin. Visst så glider man en del på operationen under de första 12-18 månaderna, och det är inget fel med det, men det är när man gått ner så mycket man vill och ska, som det största ansvaret börjar. Det är då helt upp till mig att behålla den vikten och att inte gå upp till stora siffror på vågen igen. Visst kan man pendla några kilon upp eller ner, men det hör ju till livet. Statistiskt sett är det många som misslyckas med just denna biten efter en operation. Jag tänker inte bli en del av den statistiken, utan jag tänker klara att hålla mig på min önskevikt, när jag nått den vill säga. Och det, är helt och hållet mitt ansvar att se till att det blir så också!
måndag 9 januari 2012
En attityd
"Jag gör det sen!"
Det är en attityd jag har som filosofi. "Jag gör det sen!". Jag tycker inte om den, men likväl använder jag mig av just de orden allt för ofta.
Jag själv kan uppfatta det som lathet att bruka de orden, i alla fall i den bemärkelsen som jag själv gör. Jag måste helt enkelt försöka ändra på mig själv och min attityd, och göra saker och ting på en gång i stället för att skjuta allt på framtiden. Det är inte lätt att ändra en attityd man haft med sig ända sedan barnsben, men vill man, så kan man. Skulle jag kunna halvera alla mina "jag gör det sen!" så skulle jag vunnit mycket. Det får bli ett fortlöpande projekt tror jag.
Attitydförändring - here I come... när jag är helt frisk vill säga. ;)
Det är en attityd jag har som filosofi. "Jag gör det sen!". Jag tycker inte om den, men likväl använder jag mig av just de orden allt för ofta.
Jag själv kan uppfatta det som lathet att bruka de orden, i alla fall i den bemärkelsen som jag själv gör. Jag måste helt enkelt försöka ändra på mig själv och min attityd, och göra saker och ting på en gång i stället för att skjuta allt på framtiden. Det är inte lätt att ändra en attityd man haft med sig ända sedan barnsben, men vill man, så kan man. Skulle jag kunna halvera alla mina "jag gör det sen!" så skulle jag vunnit mycket. Det får bli ett fortlöpande projekt tror jag.
Attitydförändring - here I come... när jag är helt frisk vill säga. ;)
lördag 7 januari 2012
Att belöna
Min viktkamp fortsätter, sakta men säkert. Om tre ynka kilo har jag gått ner hälften av mitt uppsatta mål. Det borde belönas på något sätt, men jag vet inte riktigt med vad. Om jag ska vara ärlig har jag varit fruktansvärt dålig på att sätta upp milstolpar och belöningar när jag uppnår dem. Men det är ju inte försent att börja.
I mitt tidigare liv var belöningarna ofta mat eller godsaker. Till slut belönade jag mig själv med något gott varje dag, och det gick överstyr. Nu för tiden känns det väldigt meningslöst att belöna mig själv med mat, så jag måste hitta andra medel. Men frågan är ju bara med vad. Funderar på lite större belöningar vid jämna 10-tal framöver. Kanske en spabehandling vid -60, en weekendresa vid -70, en tatuering vid -80, en studiofotografering vid -90 och som slutbelöning vid målgången... hmm.. det får jag nog fundera lite på tror jag. Kanske beställa en tid hos en stylist eller shoppingspecialist eller vad det nu kan heta, som kan hjälpa mig med tips och råd för min nya garderob... Eller nåt sånt. :)
Men nu är det först -50 som gäller. Som belöning vid den milstolpen kanske jag skulle ta och boka en biljett till en opera eller något liknande. Jag menar... jag bor ju ändå i pavarottis hemstad... och opera är ju stort i Italien. Och någon gång måste man ju gå på en föreställning. Nåja.. vi får väl se vad det kan tänkas bli. Men en belöning vid varje jämt 10-tal framöver är jag faktiskt värd.
I mitt tidigare liv var belöningarna ofta mat eller godsaker. Till slut belönade jag mig själv med något gott varje dag, och det gick överstyr. Nu för tiden känns det väldigt meningslöst att belöna mig själv med mat, så jag måste hitta andra medel. Men frågan är ju bara med vad. Funderar på lite större belöningar vid jämna 10-tal framöver. Kanske en spabehandling vid -60, en weekendresa vid -70, en tatuering vid -80, en studiofotografering vid -90 och som slutbelöning vid målgången... hmm.. det får jag nog fundera lite på tror jag. Kanske beställa en tid hos en stylist eller shoppingspecialist eller vad det nu kan heta, som kan hjälpa mig med tips och råd för min nya garderob... Eller nåt sånt. :)
Men nu är det först -50 som gäller. Som belöning vid den milstolpen kanske jag skulle ta och boka en biljett till en opera eller något liknande. Jag menar... jag bor ju ändå i pavarottis hemstad... och opera är ju stort i Italien. Och någon gång måste man ju gå på en föreställning. Nåja.. vi får väl se vad det kan tänkas bli. Men en belöning vid varje jämt 10-tal framöver är jag faktiskt värd.
fredag 6 januari 2012
En verktygslåda
När vi fixade det sista med flytten i början på juni, magasinerade vi en hel del i ett förråd. Bland annat verktyg och liknande som vi hade i garaget i Kävlinge. När vi sedan började med magasineringen, var vi taktiskta tyckte vi. Ställde in vårt stora vardagsrumsbord längst in, och för att utnyttja utrymmet till max, lastade vi på grejor både ovanpå och under bordet. Till sist var större delen av förrådet fyllt nästan både på höjden och bredden.
Sommaren förlöpte utan problem. Sambon reste mycket och jag var ju bosatt hos päronen. När vi sedan flyttade ner på riktigt, det vill säga, när vi tog bilen efter sambons semester och bilade ner till vårt nya hem, tog vi med lite grann från förrådet, av det vi kom åt.. typ tre kassar som stod längst ut. Efter någon vecka kom vi dock på att lite verktyg skulle vara bra att ha. Sambon hade ju förvisso lite verktyg han använder i jobbet, hemma, men det var inte riktigt tillräckligt. Vi behövde en bättre borrmaskin, ett mer varierat utbud av skruvmejslar, hammare och lite annat. Saken är ju att vi ägde både en och två uppsättningar av verktyg... men båda uppsättningarna av verktyg och verktygslådor är inpackade i förrådet... det vill säga de är inpackade under det där stora bordet längst in i förrådet. Där gör de stor nytta för tillfället. Vi vet precis vart vi har våra verktygslådor, men det hjälper oss inte ett dugg med att till exempel få upp hatthyllan i hallen. Men vi vet i alla fall vart vi har dem. ;)
hämden är ljuv
Gårdagens uppgift var att skriva om att hämnas, men då jag nästan däckade här i soffan, blev det inte så mycket skrivet för min del...
Det är nog inte så många som läser min blogg, som kunnat undgå att vi ligger förkylda här hemma, både jag och sambon. Under gårdagen utvecklades dessutom en ögoninfektion på mitt ena öga. Viruset i kroppen har börjat ta ut sin rätt. Sambon trodde att jag satt och yrade igårkväll när jag skulle gå och lägga mig, då han frågade om vi skulle se på någon mer film och jag svarade att jag skulle ta och gå och kolla på mina privata filmer, som bara jag kunde se. Sambon däremot skulle stanna uppe och streama ishockeyn.
Däckade ganska snabbt i sängen, förmodligen av febern, men vaknade vid halv fyra av att ögat var helt igenkorkat och halsen var helt igensvullen. Gick ut till vardagsrummet och sökte efter halstabletter, och skrämde i samma veva halvt ihjäl min stackars sambo. Han var vänlig nog att göra i ordning lite honungsvatten mot min ömmande hals, i pausen mellan andra och tredje period. Det gjorde underverk och jag kunde sedan somna om, måendes lite bättre.
Trots att förkylningen fått ett järngrepp om mig, vet jag att kroppen gör sitt bästa för att hämnas på viruset. Mina vita blodkroppar och mördarmaskiner håller på för fullt att smaska i sig de främmande komponenterna i kroppen. Så hämnden är ljuv... även på cellnivå. :)
Det är nog inte så många som läser min blogg, som kunnat undgå att vi ligger förkylda här hemma, både jag och sambon. Under gårdagen utvecklades dessutom en ögoninfektion på mitt ena öga. Viruset i kroppen har börjat ta ut sin rätt. Sambon trodde att jag satt och yrade igårkväll när jag skulle gå och lägga mig, då han frågade om vi skulle se på någon mer film och jag svarade att jag skulle ta och gå och kolla på mina privata filmer, som bara jag kunde se. Sambon däremot skulle stanna uppe och streama ishockeyn.
Däckade ganska snabbt i sängen, förmodligen av febern, men vaknade vid halv fyra av att ögat var helt igenkorkat och halsen var helt igensvullen. Gick ut till vardagsrummet och sökte efter halstabletter, och skrämde i samma veva halvt ihjäl min stackars sambo. Han var vänlig nog att göra i ordning lite honungsvatten mot min ömmande hals, i pausen mellan andra och tredje period. Det gjorde underverk och jag kunde sedan somna om, måendes lite bättre.
Trots att förkylningen fått ett järngrepp om mig, vet jag att kroppen gör sitt bästa för att hämnas på viruset. Mina vita blodkroppar och mördarmaskiner håller på för fullt att smaska i sig de främmande komponenterna i kroppen. Så hämnden är ljuv... även på cellnivå. :)
onsdag 4 januari 2012
Att fortsätta
... det borde finnas massor att skriva om "att fortsätta", men jag kommer inte på något i princip...
Det som spontant kommer över mig när jag reflekterar över orden att fortsätta, är att aktivt välja att jag ska fortsätta, både skriva regelbundet här i bloggen, men också att fortsätta välja ett hälsosammare liv. Men skrivandet är lite segt idag, i alla fall inom detta ämne. Och eftersom jag känner att jag inte kan tvinga fram något, får det räcka.
Slutsats: fortsätta skriva, trots sämre dagar kreativitetsmässigt.
tisdag 3 januari 2012
En krabat
Dagens ord är då " en krabat".
Jag följer lite olika bloggar, och en av dem är en man, som bloggar om att han blivit pappa, men även innan krabaten nedkom, så bloggade han om att han skulle bli pappa. Det är säkert inget ovanligt med det, men han är i medelåldern och hade enligt vad jag tolkat hans inlägg som, inte trott att det skulle hända. Men sedan kom den ena förändringen efter den andra i hans liv, och helt plötsligt stod han i en ny situation, där han faktiskt skulle bli pappa för första gången. Man fick i hans blogg följa såväl krabatens utveckling som mammans tillstånd och pappans känslor. Födelsedatumet var beräknat till den 19:e november, och någon månad innan due-date, utlyste den stolta blivande fadern en tävling där man kunde vinna en trisslott. Dessutom hade han också uppsatt på bloggen en undersökning om vad man trodde det skulle bli för kön på krabaten.
Nu kanske jag ska förtydliga lite och tala om att mamman och pappan kallade krabaten för "Klimpen", men eftersom detta ska vara ett inlägg om en krabat, så kallar jag den i mitt inlägg för just krabat.
I vilket fall, jag kryssade i att jag trodde det skulle bli en flicka i undersökningen. Tänkte att jag även skulle medverka i tävlingen. Då jag inte själv har barn, kände jag inte till direkt någonting om statistik eller sådant om beräknade datum kontra faktiskta datum för födsel, så jag tänkte helt enkelt tillbaka på min egen beräknade dag kontra födelsedag. Jag var beräknad till den 17:e januari men ville inte titta ut förrän den 21:a januari. Det är en skillnad på 4 dagar. Så i tävlingen tog jag helt enkelt de fyra dagarna jag själv hade, och tillsatte en extra dag, så jag tippade på att krabaten skulle födas den 24:e november. Sedan var det bara att vänta. En efter en blev utslagna ur tävlingen, och när den 19:e november kom, kände jag mig faktiskt helt lugn. Det var som att jag redan visste att det inte skulle bli någon krabat förrän den 24:e. Mycket riktigt. Värkarna satte igång sent på kvällen den 23:e och vid femtiden på morgonen nedkom den lilla krabaten, flickan Emelie.
Vi var tre som hade gissat på födsel den 24:e och utslagsfrågan hade varit vad vi gissade på att krabaten skulle väga. Där spikade jag inte riktigt, utan det var en annan person som var närmare. Men den stolta pappan kände sig så lycklig, så att alla vi som gissat på krabatens födelse till den 24:e fick var sin trisslott. Min lott skickades till mina päron i Skövde, så att jag kunde skrapa den när jag kom till Sverige. Det var faktiskt en vinst på den, i form av 25 kr. Så det blev en ny lott. På den lotten vann jag också, fast 2 x 25 kr. Hade tänkt att ta ut två nya lotter där också, men sedan åkte jag till Eskilstuna för att fira jul. När jag sedan kom tillbaka hade min mor slängt min lott, i tron att det inte var någon vinst på den... fick två nya av henne som kompensation, men på dem var det minsann ingen vinst. Så jag beskyller henne lite skämtsamt för att brutit min "winner streak". Men det viktiga i historien är ju faktiskt att det var vinst på den lott som den lilla krabaten lyckades vinna åt mig, ;)
Om ni är nyfikna på bloggen, så kan ni nå den genom att klicka HÄR
Jag följer lite olika bloggar, och en av dem är en man, som bloggar om att han blivit pappa, men även innan krabaten nedkom, så bloggade han om att han skulle bli pappa. Det är säkert inget ovanligt med det, men han är i medelåldern och hade enligt vad jag tolkat hans inlägg som, inte trott att det skulle hända. Men sedan kom den ena förändringen efter den andra i hans liv, och helt plötsligt stod han i en ny situation, där han faktiskt skulle bli pappa för första gången. Man fick i hans blogg följa såväl krabatens utveckling som mammans tillstånd och pappans känslor. Födelsedatumet var beräknat till den 19:e november, och någon månad innan due-date, utlyste den stolta blivande fadern en tävling där man kunde vinna en trisslott. Dessutom hade han också uppsatt på bloggen en undersökning om vad man trodde det skulle bli för kön på krabaten.
Nu kanske jag ska förtydliga lite och tala om att mamman och pappan kallade krabaten för "Klimpen", men eftersom detta ska vara ett inlägg om en krabat, så kallar jag den i mitt inlägg för just krabat.
I vilket fall, jag kryssade i att jag trodde det skulle bli en flicka i undersökningen. Tänkte att jag även skulle medverka i tävlingen. Då jag inte själv har barn, kände jag inte till direkt någonting om statistik eller sådant om beräknade datum kontra faktiskta datum för födsel, så jag tänkte helt enkelt tillbaka på min egen beräknade dag kontra födelsedag. Jag var beräknad till den 17:e januari men ville inte titta ut förrän den 21:a januari. Det är en skillnad på 4 dagar. Så i tävlingen tog jag helt enkelt de fyra dagarna jag själv hade, och tillsatte en extra dag, så jag tippade på att krabaten skulle födas den 24:e november. Sedan var det bara att vänta. En efter en blev utslagna ur tävlingen, och när den 19:e november kom, kände jag mig faktiskt helt lugn. Det var som att jag redan visste att det inte skulle bli någon krabat förrän den 24:e. Mycket riktigt. Värkarna satte igång sent på kvällen den 23:e och vid femtiden på morgonen nedkom den lilla krabaten, flickan Emelie.
Vi var tre som hade gissat på födsel den 24:e och utslagsfrågan hade varit vad vi gissade på att krabaten skulle väga. Där spikade jag inte riktigt, utan det var en annan person som var närmare. Men den stolta pappan kände sig så lycklig, så att alla vi som gissat på krabatens födelse till den 24:e fick var sin trisslott. Min lott skickades till mina päron i Skövde, så att jag kunde skrapa den när jag kom till Sverige. Det var faktiskt en vinst på den, i form av 25 kr. Så det blev en ny lott. På den lotten vann jag också, fast 2 x 25 kr. Hade tänkt att ta ut två nya lotter där också, men sedan åkte jag till Eskilstuna för att fira jul. När jag sedan kom tillbaka hade min mor slängt min lott, i tron att det inte var någon vinst på den... fick två nya av henne som kompensation, men på dem var det minsann ingen vinst. Så jag beskyller henne lite skämtsamt för att brutit min "winner streak". Men det viktiga i historien är ju faktiskt att det var vinst på den lott som den lilla krabaten lyckades vinna åt mig, ;)
Om ni är nyfikna på bloggen, så kan ni nå den genom att klicka HÄR
måndag 2 januari 2012
Medvind
Dagens ord var medvind...
Och med tanke på att jag flugit lite idag, så har vi nog haft medvind. Annars är jag nog lite kluven just till medvind. Nackdelen med den är ju att frisyren blir totalt förstörd, och att håret fladdrar in i ögonen hela tiden. Men har man däremot bott en tid i Skåne, föredrar man nästan medvinden när man är ute och går. Den behöver man inte känna som ispiggar i ansiktet, och man kommer fortare framåt.
Dessutom hoppas jag att 2012 blir ett "medvindens år", där man har lite flyt i tillvaron och positiva saker händer på löpande band. Känns som att jag kan behöva lite medvind i tillvaron. :)
Och med tanke på att jag flugit lite idag, så har vi nog haft medvind. Annars är jag nog lite kluven just till medvind. Nackdelen med den är ju att frisyren blir totalt förstörd, och att håret fladdrar in i ögonen hela tiden. Men har man däremot bott en tid i Skåne, föredrar man nästan medvinden när man är ute och går. Den behöver man inte känna som ispiggar i ansiktet, och man kommer fortare framåt.
Dessutom hoppas jag att 2012 blir ett "medvindens år", där man har lite flyt i tillvaron och positiva saker händer på löpande band. Känns som att jag kan behöva lite medvind i tillvaron. :)
söndag 1 januari 2012
Börja
Jag hade tänkt att börja skriva lite mer regelbundet här på bloggen och kom att tänka på en sida jag hittade för några veckor sedan. Under två dagar har jag nu suttit och letat efter sidan. Jag kollade min historik i crome-läsaren, men jag hittade den inte. Sedan snubblade jag in på den nyligen och min lycka var gjord. Man får ett ord varje dag man ska skriva om, och det kan ju vara lite intressant. Idag var alltså ordet börja. Och nu när jag faktiskt börjat skriva, så ska jag försöka fortsätta de flesta dagarna på året. Jag kan ju behöva träna upp mitt skrivande om det ska bli som spåtanten sa framöver. Och vad är då bättre än att ta sig an dagliga skrivuppmaningar för att börja processen och verkligen komma igång ordentligt? :) Denna början blir bara en liten kortis, men nu är ni delgivna vad som gäller. ;)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)